Blåklint

En gång i tiden var säkerligen Blåklint en riktig sylta men idag är det snarare ett embryo, en fjärilspuppa, på väg att bli något annat. Visst är inredningen så där lagom stillös och praktisk och nog sitter det ett par locals och blänger så där allmänt om kring sig. Det står ett par Jack Vegas-maskiner bra placerat och såväl mat som öl är billigt. Men maten är ju alldeles för god! Hela syltapanelen började kvällen med en öl och en förrätt med chevreost som föll samtliga på läppen. Den produktive hovmästaren (red.anm. enligt egen utsago 8-barnsfar) glider fram mellan borden och är riktigt, riktigt duktig, för nästan tankarna till en riktigt smidig bilförsäljare. Utan att vi själva knappt noterar det hela beställer vi, den omfångsrika varmrätten till trots, t.ex varsin kula glass, säkerligen mycket beroende på ”Klart att ni skall ha glass, bara en liten kula, bara en liten kula, vem vill ha kolasås och vem vill ha choklad?” som fick oss alla att känna lite som om vi redan ”satt i bilen” och själva köpet bara var en formalitet, klart underhållande. Dock finns det fortfarande en hel del kvar som fortfarande gör stället relativt syltigt. T.ex. att ett av kvällens erbjudanden, lammet, tar slut innan klockan sex en fredag. En viss rutin finns fortfarande att utveckla.

Shots då? Mja, ägaren, tillika hovmästare och merförsäljande charmtroll, proklamerade ständigt leende, först till Kungen att de shots just han ville ha fanns inte, och toppade sedan detta med orden som fick blodet hos panelen att isa sig, ”det där med godisshots är ju omodernt”. Givetvis kunde han dock ordna till något annat om vi beskrev vad vi ville ha. Vad annars än en Flatliner, tänkte panelen och några ögonblick senare kommer det in tre glas av den ljuva och inte alls tokstarka drycken in, något som ägaren själv kallar tandpetare och demonstrerar den ”ögonöppnande” sensation man sannolikt känner när man sveper dylikt. Svepte den gjorde vi givetvis och när ägaren några ögonblick senare kommer förbi för att få ett omdöme konstaterar han snabbt att ”Fan, jag känner tabascolukten ända hit”.

Toaletterna är i huvudsak tämligen fräscha, även om doften på damernas är lite sunkig och man på herrarnas på något mystiskt sätt kommer att tänka på gymnasiebassänger. Dessutom toppas det hela med att några locals busvisslar efter Pigan när hon passerar efter ett besök på tidigare nämnda inrättning.

Blåklint har varit en sylta och visst finns det syltiga inslag kvar. Maten är god och billig, ölen rinner ner utan att slå hål på ekonomin och visst är det trevligt när man hör ”Ta hand om er” när vi återigen beger oss ut i den krispiga höstkvällen mätta, belåtna och faktiskt knappt några pengar alls fattigare.