El Cocodrilo

”My mamma used to say that life is like a box of chocolates, you´ll never know what you gonna get” sade karaktären Forrest Gump i filmen med samma namn. Denna afton visade det sig att modern till den lätt sinnensklena men ack så godhjärtade Forrest förstås har rätt. Den tappra syltapanelen begav sig ut i den iskalla Stockholmskvällen för att göra ett syltabesök på söder. Dock var vi tvungna att ändra våra planer då avsedd sylta förlorat sin syltighet till förmån för en lätt pretentiös meny, hemtrevligt rutiga dukar och annat som obönhörligt förpassar haket utanför det som är syltigt. Men kylan, suget efter öl och trevligt umgänge drev oss målstyrt vidare och vi hamnade istället på en tapasbar, El Cocodrilo.

Efter att ha spenderat i stort sett hela kvällen där utbrister helt plötsligt PinkLady, ”jamen det här är ju en sylta, det liksom smyger sig på en” och så är det faktiskt. För första gången upplever vi någon slags smygsyltighet, den är väl dold under neonlampor och en bar uppklädd i latinoskrud men alla klassiska syltatecken finns där, de hela fem Jack Vegas-maskinerna, den billiga ölen och framförallt klientelet. Flaggskeppet får nog ändå sägas vara den egendesignade shotsbrickan, en träkonstruktion med plats för fem shots som då kostar en tjuga stycket.

Innan vi insåg att det ju faktiskt var en sylta vi hamnat på lade vi mest märke till några olika matsällskap. Dock dök det upp en hel del locals under kvällen, en större samling av våra östeuropeiskt härstammande/finskspråkiga nomader, ju längre kvällen led desto syltigare blev klientelet. Det var ju faktiskt så vi till slut insåg faktum, ja att det var en smygsylta alltså. Det hela toppas även med en geniun ”jag mötte Lassie”-upplevelse när den där Bolibompa-Fredrik drattar in i lokalen och ansluter till grannsällskapet.

Faktum är fullbordat, vi har hittat en sylta som vi inte trodde fanns samma kväll som vi tvingades konstatera att vårt ursprungliga mål syltat ur. Är det inte fantastiskt så säg? El Cocodrilo är en smygsylta som blir syltigare ju längre kvällen lider men den mer genuina syltigheten hittar man inte här, men det funkar ju ändå. Ett sista, och även lätt bestående intryck, är musiken som med lagom volym strömmar ut ur de små högtalarna påminner om inmarschen på Disneys ”Tjuren Ferdinand”, tamejtusan ser bartendern lite ut som en av picadorerna från filmen också.