Som de seriösa och oerhört noggranna testare vi givetvis är har vi säkerställt att den mat som bean avnjöts till bestod av lagom neutrala köttbitar samt endast saltade potatisklyftor. Allt för att i sann vetenskaplig anda inte påverka resultatet.

De olika beorna bedömdes därefter utifrån de olika bedömningskriterierna, dvs i tur och ordning baserat på vad som skulle testas och inte testa av allt på en specifik bea åt gången.

Förpackningens utseende:
Rydbergs gör ett tappert försök att jaga in lite glamour i beanjutandet genom att visa ett par schyssta lökar på framsidan av den icke återförslutningsbara engångsförpackningen. Det är ju dock förstås enkelt att hälla upp bean och dessutom adderar denna bea inget till diskberget. Tilläggas bör att det ändå är det om en relativt oglamorös och ”billig” förpackning. Jesses å andra sidan gör direkt ett bestående intryck genom att ha använt precis alla tillgångliga typsnitt och flera snitsiga argument såsom t.ex. ”så gott som hemlagat” och den blygsamma ”bäst i test” vilket naturligtvis inger åtminstone visst förtroende. Dock är ett minus att även denna förpackning är icke återförslutningsbar. Men vad gör det när ”Jesses vilken god sås” står på den glansiga omslagsplasten?

Den förpackning som bean ”K” ligger i tryggt förvar i gör ingen glad. Stor, ful och dessutom med en snett påklistrad etikett för tankarna till valfri öststatsförort. Det enda plus vi sätter på denna förpackningarnas Trabant är att den har ett lock, dvs den är återförslutningsbar. I dessa dagar av ”compact living” är det viktigt att bean inte tar upp för stor plats. Blå band har envist valt att hålla kvar vid sin klassiska, helt platta, förpackning som går stick i stäv med detta. Dessutom skiljer sig Blå band från alla sina testkonkurrenter genom att inte vara en kylvara. Klatschiga argument om varför bea i pulverform är att föredra samt recept på baksidan är givetvis ett plus. Dock är det ju faktiskt ändå så att det är frågan om en budgetvariant som av väldigt naturliga skäl inte är återförslutningsbar. En standardburk för förvaring av lyxigare mat är ju praktisk, t.ex. då den då även är återförslutningsbar. Så är fallet även med Lohmanders. Dock har man inte lagt ner minsta energimolekyl på design av vara sig burken i fråga eller locket, trist men funktionsdugligt.

Färg:
En bea skall ha en gulfärg sprungen ur äggulan, dess smöriga innehåll och de schyssta lökarna. Så när panelen fäster sina blickar på Rydbergs bea uppstår ljuv musik. Perfekt avvägd gulhet och saken är biff. Om Jesses bea hade varit hovmästarsås hade den fått högsta betyg vad gäller färg. Tyvärr så gäller det ju bea den här gången vilket gör att vi totaldissar den gröngula färgen på Jesses, skämmes! Bean K faller den kvinnliga delen av juryn i blicken, för tankarna åt det smöriga hållet och går helt i linje med klassisk pizza-bea-färg. Rätt bra, men inte helt rätt. Blå band må vara rysligt rutinerade och gamla i gården men det här med färg har de fortfarande inte fått till. Färgen på blå bands bea för tankarna till någon märklig soppa snarare än bea och det gör ju ingen glad. När Lohmanders hamnar under luppen utbrister Kungen ”fin blekgul färg” och får ivrigt medhåll av övriga. Det är nästan poesi, men bara nästan.

Konsistens:
Såsom Moses enligt den där sagoboken delade vattenmassorna är den ultimata bean i sin konsistens så att man kan dra valfritt köksverktyg genom såspölen med ett kvardröjande litet dike som resultat. Om man vill lyckas med det vad gäller Rydbergs får man ägna avsevärd kraft åt att leta förtjockningsmedel i sitt skafferi. ”Förkastligt” säger Nicke Nyfiken, ”Den tappar stinget” säger PinkLady. Usch. Om du vill äta bea och samtidigt tapetsera skall du använda Jesses, ”tapetklister” säger Pigan. Detta gäller dubbelt om du dessutom gillar den där känslan av att såsen klippar i munnen. Bean K är krämig men det dike vi så hett eftersträvar blir till en mindre flodfåra där de olika beasåssidorna aldrig kommer att förenas igen. Blå band har en rätt hygglig konsistens, bjuder inte på några egentliga överraskningar men får inte heller någon av syltapanelen att brista ut i spontansång. Likt de tveksamma efterrätter man som regel hittar på efterrättsborden på baltiska färjor dallrar Lohmanders alldeles för mycket. Lite för mycket gelé för att vara riktigt kul. Stor stark menar att den ”ser fast ut” och det kan säkert stämma, åtminstone så länge ”båten står i hamn”.

Smak:
För att undvika att något så trivialt som att det faktum att en snygg låda förminskar att en bea smakar rent bedrövligt har vi viktat smakparametern högre än övriga. För det är ju ändå det som är viktigast. Ja, smaken alltså.

Rydbergs smakar senap. Det säger nog allt, undvik den för allt smör i småland. Jesses får en av panelmedlemmarna att utbrista ”det smakar lite bea” vilket bra sammanfattar läget. Jesses smakar lite bea, men bara lite. ”Det här smakar ju Hollandaise” säger Kungen när han petar i sig lite av K bean. Detta toppas genast av Stor stark som utbrister ”Det är lite kräks i smaken”. Övriga konstaterar att det är lite för mycket vinäger i smaken för att det skall vara alls roligt. K är inte alls rolig, så det så. Blå band är den bea nästan alla växt upp med och smaken är därför väldigt bekant. Detta har dock ej Pigan gjort, hon tycker mest att den smakar som någon blommig parfym. För oss som andra är det ungefär som att konstatera att himlen är blå och att vatten är blött, no more no less, inte tokroligt med andra ord. Smör är kanske den allra viktigaste ingrediensen i bean och därför gillade vi Lohmanders rätt bra då den smakar smör, smör, smör och lite smör. Gott tycker de flesta men inte helt perfekt.

Övrigt:
Helt i linje med det odödliga uttrycket ”smaken är som baken… delad” vill vi givetvis även dryfta några ord kring beans temperatur. Många föredrar varm bea medan somliga njuter i stora drag av kall bea. Därför kan vi snabbt konstatera att Lohmnaders och Jesses inte lämpar sig för uppvärmning, Rydbergs innebär svedda fingertoppar vid uppvärmning och såväl Blå band som K går utmärkt att värma upp. Om det nu är så man vill ha bean, dock har man inget val i Blå bands fall. Detta har vi inte tagit med i vår poängsättning då det förefaller som en parameter av viss godtycklighet.

Sammanfattning & resultat:
Med en simmig konsistens och smak som inte framkallar någon större entusiasm utan snarare kväljningar kommer man sist i vår test och det gjorde Rydbergs. Men på delad jumboplats hittar vi även bean K som med sin plastbytteförpackning och lätt hollandaise/kräkliknande smak får oss att dra på munnen och inte på smilbanden som sig bör. Jesses må stoltsera med en lätt glamorös förpackning och en trevlig konsistens, dock imponerar inte smaken och färgen är direkt motbjudande. Den klassiska Blå band bean tar en hel del poäng på rutin men är ingen match för den smörigt delikata Lohmanders som tar hem segern i kraft av att inte hamna sämst till i någon av våra hårda tester och dessutom ha den bästa smaken.

Epilog:
När vår seriösa och strukturerade beatestning avslutats och vi sköljer ner resterande delar av mat, bea och annat med diverse förädlade drycker kommer vi till en liten insikt. Nästan alla i vår tappra beapanel märker att bean Jesses på något märkligt sätt blir godare med tiden, ungefär som ett gammalt vin eller mögelost. Huruvida detta är sprunget ur bedövade tungor, utslitna smaklökar eller rent trolleri låter vi vara osagt och vi står givetvis fast vid vårt provresultat med ett barns tjurighet.